Jag gick in till stan idag. Möttes av en stad som inte riktigt vaknat än, med tanke på att ingen sovit på nätterna sen in onsdags. Även om det var lugnt och stilla, så fanns det spår av det festliga som ägt rum här som tradition varje sommar. Ölburkar i diket blandades med människor som kanske var på väg hem från en efterfest och någonstans kändes det i luften som att här har det hänt något magiskt, hemskt, vackert eller hjärtskärande under den sena sommarkvällen dagen innan.
Även jag befann mig i den här dimman som brukar infinna sig efter en helg med fest, nya intryck och sönderdansande skor. Även jag var med i den här förändringen i folks sinnen som alltid tycks inträffa under stadsfesten, att nu lever staden och nu händer det något vi måste ta tillvara på. Och även om jag bott här hela mitt liv blir det som staden förändras under den här helgen.
Det har varit fantastiskt roligt. Många nya bekantskaper har kommit till, och många av de bortflugna guldkornen har hittat hem och man får äntligen en samlad kompisskara igen. Jag har dansat till låtarna jag dansade till på lågstadiediscon i skolmatsalen, jag har stått nära nära folk för att höra vad de säger, jag har fångat en blick på håll och fått det största leendet i världen. Jag har druckit en eller två cider för mycket men samtidigt tagit in mer av en festkväll än vad jag brukar göra. Jag har skrattat så tårarna sprutat, jag har njutit av den härliga stämningen, jag har cyklat hem alldeles varm i kroppen och jag har kanske haft den roligaste helgen på länge. Jag har gått arm i arm med mina bästa vänner och jag har pussats och kramats med alla människor jag tycker om. Jag har också lärt mig nya livsläxor och skaffat mig nya erfarenheter, såna som brukar uppstå under såna här sommarkvällar i juni. Jag har, precis som många andra, varit på festival.
