Smile, though your heart is aching
Smile, even though it's breaking
When there are clouds in the sky
You'll get by...

If you smileWith your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
You'll find that life is still worthwhile if you'll just...
Light up your face with gladness
Hide every trace of sadness
Although a tear may be ever so near
That's the time you must keep on trying
Smile, what's the use of crying
You'll find that life is still worthwhile
If you'll just...
Smile, though your heart is aching
Smile, even though it's breaking
When there are clouds in the sky
You'll get by...

If you smile
Through your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
You'll find that life is still worthwhile
If you'll just Smile...

That's the time you must keep on trying
Smile, what's the use of crying
You'll find that life is still worthwhile
If you'll just Smile

- Charlie Chaplin

 

 

Tack en än gång M, du har räddat min kväll.

(ursäkta för monsterinlägget, men jag behövde bara skriva av mig litegrann.)


tror jag har kommit in i höstdepressionen på allvar nu. det tycks som om alla blir lite nedstämda då det blir lite mörkare på dagarna och det är inte varmt på morgonen längre. jag längtar verkligen inte till vintern, men jag är samtidigt glad att sommaren är slut. känns som om jag vill börja om på nytt och lägga den bakom mig. behöver en nystart verkligen, men jag vet inte riktigt vad som behövs. förhoppningsvis blir stockholm/gotland en bra början på vintern, och om jag kan få en nystart någonstans så är det väl där. synd bara att det är tre veckor bort... jag orkar inte gå runt och deppa längre, det har gjort mig latare än någonsin och jag tar aldrig tag i saker längre. jag märker en skillnad på mig själv vilket är ganska skrämmande. jag hoppas och vill ändra på mig nu, för jag orkar inte med allt som händer. känns som om min hjärna arbetar på högvarv med skola, sport, jobb och allt möjligt så jag inte hinner känna efter hur jag egentligen mår.

veckorna rullar på och tiden går, men det känns ändå som om ingenting händer. jag känner ungefär såhär en gång per år, och det är just under hösten. det är något konstigt med hösten, för på något sätt så förändras alla och man ser att just det där lilla deppiga tränger fram ur alla. jag tror att det är en psykologisk grej, som egentligen inte är så svår att ändra på, men att man måste ändå låta sig själv klaga och vara allmänt nere någon gång, för att sen känna att man börjar må mycket bättre och ser positivt igen. jag hoppas att helgen kommer att ge lite nytt liv i mig, kommer bli kul att på FL-festen och sen så fyller simon år. det blir en helg med mycket saker och det är bara bra. jag behöver saker att göra för att annars kommer bara massa jobbiga tankar och då kommer den där nystarten att kännas långt borta. jag vill hålla mig sysselsatt och hitta glädje i en massa saker, så jag hoppas att jag och mina vänner tar tag i saker och underhåller oss i helgen! får försöka se det som ett delmål i att komma ur den lilla depressionen - att ha en jävligt kul helg. känner som om det inte kommer bli några problem vilket känns väldigt skönt. nu har jag deppat tillräckligt länge och jag börjar bli less på detta. ta dig i kragen nu jenny!

rostade pinjenötter. WORD.